Text tagen från FURIEN skriven av Madeleine Forsström


Vallning.
Ni tänker Lambi-reklam med vita, ulliga raringar ... glöm det!


Mm ... det var det här med får. Jag träffade på en sådär 10 stycken i Skåne häromsistens och jag vill bara utfärda ett
varningens ord: De är inte riktigt lika snälla som de ser ut. Dessutom är de mycket större på nära håll. Jodå, nästan som kor faktiskt.

De flyttar sig inte ur fläcken om man inte har tillräckligt med pondus. Då kan de till och med de stirra och stampa och måtta för en skallning.
Det tror man inte när man är på håll, inte.


Buster, Giggobarn



Väntar på sin tur..... ....Buster med sin husse........................................................Min tur!

Här med sin matte

För mig började det bra, förvånansvärt bra måste jag säga (fick till och med beröm för att skälla - ni tror mig inte, men det är
sant .) Först fick vi ta några varv utanför fållan och här kan jag säga - ingen fara. De är helt ofarliga i det här läget.


Maria med sin kaffekopp....................Våra tålmodiga ledare

Sedan, när vi fick dela fållan med fåren blev det både roligare och svårare. Svårare för att fåren hade fattat posto upptryckta
mot staketet och där tyckte de säkert själva att de stod rätt bra. Det var inte så helt enkelt att flytta dem och det
underlättade inte precis när man som jag hade en fullständigt tafatt ägare ... Vad gör man när andra halvan av teamet inte har
fattat något. Det kan jag förresten säga direkt att HON har verkligen inga medfödda anlag för den här aktiviteten!


Solveig försöker "ställa in sig"...........................helt rätt, du där och jag här......

Det här med pondus ja, eller respekt eller helt enkelt det som får fåren att gå dit man vill. Klurigt. Fåren är duktiga på att känna igen en äkta vallhund och genomskådar omedelbart de som bara fejkar.



Fika måste man ha......................................................Nu var det Babsans tur....

Va? Nu sa jag inte att det gällde mig, utan kanske några av de andra deltagarna ... själv har jag mycket pondus. Det var bara ett litet, litet problem med den, nämligen att den läckte ur mig. Allt eftersom dagen gick blev det också tydligt att de kära fåren ledsnade på att bli fösta runt, runt och det kan man ju förstå. Mot slutet av passet hade fåren definitivt tröttnat på att flytta sig för några stackars hundkrakar och det var bara ett par respektingivande jyckar som kunde hålla ordning på dem, varav en femmånaders pulihane ... Han måste naturligtvis ha haft det onda ögat, för fåren var snälla som lamm (just det) trots att han varken skällde eller härjade (eller kanske just därför?).


Vi väntar.............matte ska vi?................Ja!


Hej på er!!


NU kommer jag.....trevligt att träffas.....




..........................................Full fart på Warga

Själv fick man ju känna på en fårskalle rätt över ryggen när respekten tröt hos fåren och DÅ tyckte jag faktiskt att det var dags att lämna fållan för gott, åtminstone för den här gången och de här fåren. Jag noterade nämligen inte tillräckligt nogsamt tecknen på att fåren ämnade attackera mig, men för er som har vägarna förbi en fårhage, ge akt på följande tecken:

När FÅREN stirrar DIG stint i ögonen och/eller när de stampar med framfötterna - då har de tappat respekten för dig då har du bara två möjligheter: Ta tillbaka den förlorade respekten eller FLY!!! Och fundera inte för länge på alternativen.


Buster Bus

Foto Roland Karlsson


Bus mellan Fille och Warga