Giggo vår goa kille
Nu är du hos Axzéss och dina hundvänner.


19930524-20070924

Vår älskade gamla Giggo, har nu tagit till vingarna och letat upp sin Axzéss…och sin mamma och alla syskon…och
även en del av sina barn.

Giggo fick hålla sig frisk ända in i det sista, på bara några timmar ändrades det, dagen därpå var inget att tveka, Giggo hade gett upp
jordelivet, han bara låg och orkade ingenting. Rolle, Annica o Daniel och jag fick ta den tunga telefonen och boka en tid hos Gylle
Smådjursklinik, inga problem, allt lugnt och fint. Jättejobbigt men allt kändes så bra.

Men tänk så många år vi fick dela med Giggo, en seg kille. En Giggo får vi aldrig mer, mycket speciell identitet, en vit puli av större
modellen, kelen och go hund även om han försökte vara monster mot andra hundar…men när han var ung fick småvalpar klättra upp på
honom, han la sig ner på sidan och lät dem hålla på, han var så duktig, men nåde den som kom nära hans ställe under trappan, då blev
han ett lejon…ups sa de små, här får man hålla sig undan….snälla farbror Giggo vill vara i fred. Sen när han blev äldre och han tyckte de
andra lekte för mycket, då tog han deras leksaker och la sig på dem……

Men Giggo och Axzess, ler och lång hela livet, tre veckor mellan dem i ålder och fem månader mellan dem när de lämnade jordelivet.

Axzéss visste vi inte skulle bli till, då mamma Saida fick livmoderinflammation i tidig ålder, smittad av gamla schäfern, så vi bokade en vit
kille från Brianda kennel, en liten vit isbjörn, vi hälsade på honom flera gånger, tänk barnen var SÅ små, de satt inne hos Giggo och hans
syskon. Giggo kom hem med sitt ”gröna” öra, riktigt vita Giggo…..men det varade ju inte så länge, och när han blev äldre tyckta han  att
även grannbyn var hans kvarter…vi letade efter honom, vit hund nä…men där är något mörkt borta vid dammen…hmm. Jaha!
Giggo visste han gjort så fel, komma fram… nä…kanske….sen badet….vilken lukt!

Och sen då tonåringarna Axzéss och Giggo, så mycket roligt och så mycket ”skit” de hittade på….kom hem och öppnade dörren…en hel
sackosäck med små friggolitkulor, sönder i hela hallen, sopa, visst!!!

Min skinnjacka…hittad hel trodde jag…utan foder….(den gick använda ändå…ingen såg det…).

Ska inte stanna i hundgården…(innan vi fick höjt staketet) hoppar upp PÅ staketet, går inte hoppa över, saker i vägen,
då går jag uppe på längs med till jag kan hoppa ner…vig, otroligt…denna  stora hund, inga problem.

Sen att han hade en extra gen, jaktgenen…vallhund…ja, men mycket mer. Vi trodde han bara sprang för att det var roligt….
men Rolle och jag såg förtvivlat hur Giggo försvann över fälten, hittade rådjur, tappade spåret, letade upp flera gånger och
sen det där jaktskallet…lite läckert även om man var helnervös…

Rolle gick unghundskurs i grannbyn…inkallning, rakt emot, såg ju bra ut…MEN OJ! Rakt upp i famnen, husse!!!!!

Vakthund var han, rätt respektingivande…men rätt mesig egentligen….han släppte inte in någon när vi inte var hemma,
inte ens grannen som bara skulle släppa ut honom en gång när vi var borta, han öppnade dörren men stängde väldligt snabbt igen….
hans fru fick gå ner och släppa ut honom…men en annan gång kom vår vän Peter och skulle släppa ut honom,
han röt bara gå och lägg dig!!! Ups sa Giggo, bäst och lyda….

Trots sin hanhundstrams så fixade han både utställning och lydnadsbiten utan större problem.
En underbar hund att jobba med, tack och lov har jag avkommer efter honom med samma positiva inställning.

I mycket tidig ålder visade han sin manlighet, i sin ringa ålder av 6,5 månad misslyckades (lyckades ) han para sig med Saida,
lite tidigt…..med en dammsugare som bakgrundsmusik i 20 minuter….efter det litar jag inte på någon unghane….


Han hade klart sina favoritgropar i hundgården, där man skulle ligga, kom inte nära dem…

Eller när vi var ute hos bekanta, gick en runda, där var ju hästar, kul, rakt in snuddar elstängslet, märker inget då,
hästar…trodde han skulle anfalla, men han spang runt dem och skällde tills han kom på AJ det gjorde ju ont från staketet…ut,
samma visa, sen gick han som ett lamm…lös, vek inte från mig…

En annan sak, var där en trappa eller dylikt så satte man sig gärna på typ trappsteget, med gumpen, lite bekvämt….

Satte man sig på golvet hade man en knähund, älskade sitta i knät.

Blåst tyckte han inte, blåste man på honom la han sig ner….lustigt. Var Giggo lite risig, någon förkylning, mage eller något,
så såg man på hela Giggo hur eländig han var, (som andra killar…) hela han hängde….sen kunde ju även Giggo visa att han var en glad
hund, skratta kunde han, ser ni nog på en del bilder, ett underbart uttryck.


Som unghund körde han verkligen med både Rolle och mig, vadå klippa klor eller fixa päls, INTE, vi fick vara två som höll, vi blev
sprakade både här och där, men aldrig Giggo skulle visa en tand eller morra på oss, inte i hela hans liv.
Och pilla på honom var inga problem sen, han låg som ett lamm, fick göra allt.

Körde ibland någon inofficiell utställning, upp i BIS’et, men han skulle ju tvunget skälla när det hände något, sorry,
inget BIS men hade han skött sig…minska luften lite grann…..

Förra sommaren hade vi vår härliga Norrlandstur, där fick Giggo hänga med , ”lille” killen i vår ”stora” bil,
jag trodde han skulle ta slut, 500 mils kuskande…men inga problem, han skötte sig jättebra och mådde utmärkt, fick då även
visa  sig i ringen som veteran , men den ålderdomen märkte man INTE, fem utställningar, tre med BIR-veteran upp i finalen,
de andra två med HP och CK. Lite läckert han fick visa sig trots sina 13 år.


Giggo har några barn efter sig, varav 6 stycken är champions, gamla Ruff (som nu är äldst i ligan), Ruffs syster Lidi, Nizze,
Nizzes syster Selma (Lizas mamma), Raija i Göteborg och Rocku, en lillgiggo.

Ingen Giggo som ligger och rycker galler när det är matdax…inte stjäl de andras mat, först ut…fixade sin runda ända till sista
dagen…trots han var i stort döv och blind, så klarade han livet med glans. Hundgården var hans, fick ligga i lite mer när de andra märkte
han blev gammal, men humöret var där inget fel på, han sa till….vi pjoskade med honom för något år sedan, han fryser nog, kan inte vara
ute så mycket…‑är ni inte kloka, min älskade hundgård!!! Låt mig vara ute!!! Så fick det bli, gick gärna in i vedförrådet och la sig.


Alltid när det var natt enligt Giggo, så la han sig mitt på hallgolvet utanför sin säng, på rygg, demonstrativt, nu sover jag och det är natt.


Ligger säkert nu med något härligt tuggben eller får det du älskade allra mest FLÄSKSVÅL. På din 14-årsdag fick du en påse fläsksvål,
annat människogodis brydde du dig inte så mycket om, men fläsksvål kunde du gå genom berg för. Människo-mat….allt onödigt
sorterades bort, potatis, pasta, ris, men kött kunde man äta….

Hade en otrolig näsa ända in till slutet, hade man något godis kvar i byxfickan fick man passa sig att lägga ifrån sig plagget, det hittade
Giggo med en gång…ofta med söndertuggad ficka….i västa fall rakt genom allt…byxor, kavajer mm.

Som ung hade han en benägenhet att besöka tvättkorgen, vi fick skaffa tvättkorg med lock….så även klädskåpet som agerade
hundmatsförråd (Rolles)…det fick en stor hasp…det kom Giggo på hur lätt som helst att ta sig in där, inga problem…..

Vår Giggo lämnade ett stort tomrum, Rolles hund men ändå en familjehund med en otrolig utstrålning. Men Giggo gav oss så mycket
under alla dessa år, en frisk kille som tog vara på livet.
Nizze saknar nog sin pappa i hundgården, men Nizze har det väldigt lugnt nu...

Hoppas du har det riktigt härligt bland alla hundvänner och speciellt din Axzéss.

Från hela din familj

Rolle, Carina, Annica, Daniel,

Sonen Ruff, Zabrella, Sonen Nizze, Miszti, Qyra, Shade, Warga och Liza