vår goa RUFF är en svart ängel!!
19960522-20101115
Xaida'z Gi-Xa Denéver Robija



Äldst av mina ”hemmahundar”, Ruff blev 14,5 år, en värdig ålder.

Ruff en härlig kille som låg mig varmt om hjärtat, då han haft ett lite brokigt liv, först vid åtta års ålder hamnade han permanent i Slågarp.
Trots flyttande hit och dit, så var han så stabil i sitt temperament att det tog inte speciellt hårt på honom.

Ruff i sin favoritsoffa

Han och jag hade ett speciellt ”förhållande”, andra i familjen tyckte han kunde vara pipig, orolig…jag fattade ingenting,
han var ju hur cool som helst, aldrig några större problem med ”Ruffen”….när jag var hemma….(förutom när det var löptik,
då var han en klocka….ojoj! Litade fullt på honom när det var höglöp).


Sättas i bur eller galler var inte hans grej, han lyckades TVÅ gånger ta sig ut ur en utställningsbur,
de som vet hur en sådan ser ut kan ju undra hur?? Han var otroligt smart och klok.
Staket visste han inte vad det var heller, inte för att rymma iväg, när bara ut vid vägen och ”lukta” lite…

Ruffs första flytt i sitt liv blev Limhamn, hos Anders med familj, där bodde han med två barn och katt.
Tyvärr jobbade de mycket och kände de hade inte tid till Ruff, jag fick ta över honom,
(hade redan ”lånat” honom till utställning, var ju en snygg kille).

Största problemet med Ruff då var att bli lämnad, han stressade så otroligt mycket.

Lätt för markera revir, så han fick minimal plats att vara på inomhus, och det funkade bra, tog ett tag, men aldrig för stora ytor.


Men behövde ha ut honom i någon familj, hittade ett bra ställe i Malmö, en förtidspensionerad dam med katt,
de var ute cirka 3 timmar var dag, han levde storstadsliv, fick komma bakvägen in på restauranger
där han blev bjuden på både det ena och andra…även en bror till Ruffs matte som tog sig an Ruff, Ruff som då kallades Roffe.

Tyvärr var ”matte” sjuk så jag fick ta hem Ruff efter ett år, han kom tillbaks till Malmö ett år,
men sen gick det inte mer så han var tillbaks på ruta ett.


Hittade jag ett annat bra hem, en gård på landet, hästfolk, kunde springa lös, kontrast mot stadslivet. Barn, hundar, katter och hästar.

Fungerade bra i nästan två år, sen skar det sig helt, tog hem en i mina ögon en sjuk, undernärd puli, såg benkotorna,
höftbenen bak…på kvällen åt han som en häst…tog han till veterinären morgonen därpå helt säker på att han var sjuk,
undersökte honom, nä inget fel, men rejält undernärd.


Sen den dagen sa jag Ruff ska inte flytta iväg, hans hem är Slågarp, då var han åtta år. Så blev han svarta kungen.
Då vi även hade fler hanar, var det lite si och så, pappa Giggo var ingen höjdare att gå med, fungerade men…och halvbrorsan Nizze,
gick ju bra, men Nizze fick gå med med Giggo i hundgården, så fick Ruff framsidan, bäst så.

Ruff har alltid varit jättesnäll och duktig med valpar, uppfostrat dem snyggt, de har sprungit med honom i trädgården.
MEN behöll vi någon hane, gick det bra TILLS de blev 1 år, sen var de inte värda någonting….
därav fick alltid Ruff frizon på framsidan, den var hans…och tikar var ju alltid trevligt…och inneboende hanar var ok.

Ruff med Axzéss och Kia, resa till Öland

Under årens lopp hängde han med på många utställningar, den läckraste utställningshund jag haft
(sonen Warga börjar komma i form nu också…) in i ringen,
släpper han lagom i kopplet och han bara ”driver”…sådan känsla att gå med en sådan hund!

Ut och åka bil var toppen tyckte Ruff, ville vara med jämt....helst vid mattes ben hela tiden...
Att bli bortlämand för passning var ine alltid så populärt...han hade en stämma som användes tills han blev hes...
och de stackarna som tagit sig an honom. Bindas upp eller stängas ute, det var ingen idé...fungerade bara i Slågarp....:)

2009 var sista året han var ute, med bravur…då hade han gått som veteran i några år.

Ruff som 13-årig veteran

Hans titlar var Norduch och Intuch, duktig på att valla och allmänt en bra allroundhund.

Duktig vakthund, ingen fick komma in ostört, förrän antingen han märkte att han känner dem eller jag visade att allt var ok,
då hälsade han glatt, älskade att bli omklappad.


Julklappar tyckte han om....och var en klippa när vi skulle fotografera...



Sitter med Zabbi och Zekebebis....julklapp!!!

En tumör blev bortopererad vid 13 års ålder, så var han ung på nytt och alla kunde kela med honom igen….jag hade kämpat med den,
tvättat och fixat, trodde först det var en böld….precis vid analöppningen, höll på länge, för han var ju pigg för övrigt tyckte jag,
men när han väl fick bort den, såg man en sådan glädje, för det kunde han verkligen visa…
han sprudlade och tittade på en och skrattade, en så härlig utstrålning!

Det visade han även när jag någon gång tog bara honom och gick runda, han visade mig så nöjd han var, goa Ruff!

I samband med tumören tog jag beslutet att klippa ner honom lite halvt, han hade en lätt päls, men för att underlätta lite,
sen togs tumören bort, ångrade lite med pälsen, men han var en pigg pensionär, det var gott!
Han var lite skruttig i gången, trodde det var åldern, han hängde alltid med rundan, så blev han halt för första gången i sitt liv,
fick han medicin vid 14 års ålder, veterinären menade låt han gå på det tills han dör,
då helt plötsligt blev gången bättre, jag drog ner på medicinen, tog bort den helt, och han var mycket bättre.


Han fick även träffa lite trevliga puliflickor under åren, men till sista vågade jag inte använda honom mer…
28 avkommer efter sig, varav 25 var hanar…ville ha många söner efter sig….
första kullen var nio hanar och uppfödaren skulle behålla en tik….
sista kullen som jag själv hade, var fem hanar…och jag ville ha en tik efter Ruff…
det blev sonen Warga…en ”liten” avbild av Ruff, cool härlig kille, men så många fördelar och samma sätt och beteende
som Ruff (lite läskigt faktiskt), det ångrar jag inte en sekund att det råkade bli en son…

Ruff 13 år innan klippning


Ungdomsfrissa...14 år....

Ruff var pigg som en gammal pigg pensionär, in i det sista, glad och kelen, åt och o drack och kunde föra sig inomhus, inga problem.
Sista kvällen åt han sin mat ihop med dem andra som vanligt, gick ut en runda, tog in honom, lite slemmig runt nosen,
torkar vi bort…mår du lite illa, du får gå ut en sväng till…tog in honom, lite mer slem, jaja, stängde av de andra hundarna med
kompostgaller så han fick vara ifred om han mådde lite dåligt. Klappade om honom, då la han bara sig ner på sidan, hostade till lite,
andades lite tung, max tre-fyra minuter var han borta, önsketänkande…mest skrämmande var att det var
på precis samma ställe där hans mamma Saida dog för många år sedan.

Kändes bra, båda ungdomarna var hemma. Jag bar ut honom i bilen där jag la honom, helt intakt, precis som om han sov….

Nu hände detta precis när vintern kom, Ruffs aska står nu kremerad i sin urna i bokhyllan,
väntar på att få komma till vår plats på djurkyrkogården.

Ruff sitter "där är uppe" med sin syrra Lidi (var också en foderhund med trevliga avkommer efter sig) och sin mamma Saida (blev 13,5 år)
och pappa Giggo (blev 14 år o 4 månader), och många andra puli han träffat under åren…

Visst saknar vi Ruffen i huset…MEN allt kändes så bra!
Vi hade honom ändock på övertid, redan året innan trodde jag han inte skulle överleva…
ska erkänna  att jag redan då klippt av lite av hans flätor för att spara…

Skickar många kramar till Ruff!!!